>Michelsläkten - En orgie i brott och straff?

Av Tore Österhag

Från Busa Jan till Malexandermord

"De tok' en i Hallen" berättar Claes Albert Törnblad 1932 i en uppteckning för folkminnesarkivet. Den då 74-årige Törnblad var gammal härnabo och bodde i en stuga i Härna by. Yttrandet avser stortjuven Busa-Jan, som hade fångats in på Björnsgårdens skog i Härna 1757. Fortfarande nästan 200 år efter den händelsen levde minnet kvar i bygden om mästertjuven, som var född på Trädet i Varnums socken. Busa-Jans brottsregister går långt utöver den mer omskrivne Lassemajas korta småhandel i Mälardalen och finns beskrivet i Carl Martin Bergstrands "Kyrktjuvar, hästtjuvar och ficktjuvar i Västergötland" samt i ett kort sammandrag i min nyutkomna bok "Handlarna från Härna".

För infångandet av Busa-Jan stod bröderna Jonas och Michel Persson, som båda bodde i Härna Björnsgården. Bröderna, som var födda i Dollebo i Varnum, var ute och letade efter sina getter, när de upptäckte en häst, bunden vid en trädgren. Spåren i snön leder fram till en obekant man, men de anar vem det är och de lyckas få med mannen hem till gården. Hela Busa-Jans brottsregister rullas upp inför häradsrätten och bland annat blir en stöld hos bröderna Perssons farbror Nils Michelsson i Dollebo uppklarad.

Nils Michelsson och ett flertal personer med Michelsnamn finns omnämnda i Håkan Skogsjös antavla, publicerad som "Mina Älvsborgsförfäder" i Rötter. Nu börjar läsaren ana vilka denna artikel handlar om och det stämmer; nämligen ättlingarna efter Gisle Michelsson som föddes i Gingri omkring 1600.

Samma lycka ifråga om brottsbekämpning, som bröderna Persson, har inte Michel Perssons ättling 7 generationer senare. I Malexander skjuts två poliser och en av de dömda mördarna hade farit på rånturnéer när han fått permissioner för att spela Riksteater med Lars Norén som regissör. Lars Noréns ffmffmf är Michel Persson i Härna Björnsgården.

Släktfejd i Sassarp

Min farmor Jenny Nordlund föddes den 29 september 1878 i Laggaregården, Sassarps by i Härna. Fastän hon hade en bror boende i sin hemgård under min uppväxttid i Gingri, så hade jag aldrig satt min fot i min farmors hemby. Inte förrän i slutat av 1960-talet, då det inte längre fanns någon av farmors släkt kvar i Sassarp. Tre årtionden senare besöker jag byn åtskilliga gånger när det visade sig att mina förfäder levt där i minst 7 generationer. Att det är ovanligt med släktgårdar under så lång tid har mina nyvunna släktforskarerfarenheter nu lärt mig. Det var då, i senare delen av 90-talet, som anorna i Sassarps by skulle utforskas och jag hade inte släktforskat tidigare.

Snart får jag ögonen på ett ovanligt namn i kyrkböckerna bland alla de andra typiska bondenamnen. Ingrid Michelsdotter var min farmors mffm, och i Björnsgården fanns hennes bror Anders Michelsson och deras far Michel. Han var den ende i hela socknen, både förr och senare, som kallades Michel.

Jag ville veta mer om folket i socknen och började läsa kyrko- och sockenstämmoprotokoll. Även där stöter jag på namnet Anders Michelsson, i slutet av 1700-talet är han kyrkvärd. Prästen uttrycker sin saknad i protokollet när Anders begär avsked från kyrkvärdsysslan. Anders har nämligen just valts till nämndeman och anser sig inte hinna med båda uppdragen samtidigt. Michlarna ser ut att vara en ansedd och betrodd släkt.

Anders syster Ingrid Michelsdotter var gift med Gunnar Nilsson, också han ansedd som en ordningsman och ofta betrodd med uppdrag i socknen. Alla deras 5 barn - alltså av Michelsläkt - har fått sin historia berättad i Handlarna från Härna. Tre av dem kan särskilt nämnas och jag börjar med Nils Gunnarsson, min egen anfader. Nils var dotterson till Michel Persson och hans historia finns återgiven i kapitlet Blodshämnden.

Nils är slagskämpen med det dåliga ölsinnet. åtskilliga är slagsmålen som avhandlas i tingsrätten. Till slut inträffar det stora slagsmålet med gårdsbon Petter Andersson som blir Nils slutgiltiga öde. Petter är gift med en släkting till Nils och dessutom är de flesta i byn på långt eller kort håll släkt med varandra och med Nils själv. Byborna verkar passa på att sammangadda sig mot Nils.

Nils har ingen talesman för sig i tingsrätten, för han tror väl att saken skall avhandlas som ett vanligt byslagsmål. Men fejden med Petter har pågått i många år och alltsammans kommer att avhandlas på 50 sidor rättegångstext. Trots allt detta skulle dock påföljden bli endast böter. Detta är byborna nog medvetna om och de passar därför på att också anklaga Nils för missfirmelse av sina föräldrar trots att dessa själva nekar till att den förseelsen blivit begången. På den tiden var straffet hårt för förseelsen, i värsta fall dödsstraff.

Utöver böter döms Nils till spöstraff och målet överklagas till hovrätt och HD samt slutligen nådeansökan till kungen. Samtidigt med att nådeansökan lämnas in dör Nils i fängelset endast 34 år gammal. Kanske var historien ett justitiemord, epilogen blev att antagonisten Petters dotter Maria gifte sig med en kusin till Nils, också han en Michelsläkting.

Detta "justitiemord" är inte det enda mordet i Michelssläktens historia, det kommer riktiga mord senare.

Ett annat överfall som kunde slutat som rånmord inträffade på 1880-talet på vägen mellan Tärby och Varnum. Den gången var det ett barnbarn till Nils, Samuel Andersson, soldat vid Hule i Södra Ving, som var i ekonomiska trångmål. Han hade blivit far till ett barn med en flicka i Härna - av Michelsläkt förresten - och dömts underhållsskyldig. Färdkamraten misshandlades och överlevde med nöd och näppe och Samuel hamnade i Vänersborg. Efter avtjänat straff blev en sergeantänka hans livskamrat och tunnbindare i Stockholm hans yrke. Pengarna från rånet skulle ha använts till en amerikabiljett.

Den kringstrykande pigan från Toarp

Ingrid Michelsdotters äldsta dotter hette Anna Maria och hon gifte sig 1804 med handlaren Sven Jönsson i Islanda i Härna vid ett storståtligt bröllop med 200 inbjudna gäster. Alla bröllopsgästerna finns uppräknade i kapitlet Bröllopet därför att bråken mellan bröllopsgäster och bybor i Sassarp pågick i 3 år i tingrätten. Det gick utför för handlarefamiljen i Islanda på slutet och barnen skingrades åt alla håll. Ett par söner till Norge, en dotter till Seglora och en son blev soldat i Möne.

Dottern i Seglora gav bl a upphov till Hulténgrenen och gamla boråsare som dansat till Bosse Lidéns och Jean Josefssons orkestrar har då också sett och hört basisten Göte Hultén. Göte spelade med sin ensemble på Café Trädgården i Borås på 40-talet och det hände att han spelade i radio. Anna Marias släktgren i Seglora, med stora avläggargrenar i Vänersborgstrakten och Östergötland, är en mycket musikalisk gren av Michelsläkten.

I en kyrkbok i Skaraborg finns notisen "den kringstrykande pigan från Toarp". Den avser Christina Pettersdotter Brun, född 1849, barnbarn till Ingrid Michelsdotters dotter Anna Maria och dotter till soldat Per Brun i Möne,. En oktoberdag år 2000 besökte jag Christinas enda kända uppehållsort i Skaraborg, ett torp i Stenstorps socken, samt hennes sista bostadsort som var fattigstugan i Dala socken. På Dala slott bodde prins Eugen i början av 1900-talet och fadern till de flesta av Christinas 8 barn sägs ha varit någon slags målarkollega till prinsen.

Christina och hennes målare uppehöll sig i många torp i socknarna runt Skövde och Falköping men Christina var hela tiden skriven i Toarp och därför är stugorna hon bodde i inte kända. Hon hade en syster och systerdotter med familjer i Möne och därifrån är ett fotoalbum bevarat med foton och en hel del berättelser om denna gren av Michelsläkten. Mönefamiljerna ingår som en gren i den strängt religiösa Ängasläkten, men man upprätthåller ändå kontakterna med Christina och hennes oäkta ungar. Under första världskriget skickas matpaket från Möne till kusinerna i Göteborg, där alltså ett par av Christinas söner hamnat. Traditionen inom Michelsläkten var att uppehålla släktkontakterna.

Artikeln handlar om brott och straff och nämnas kan därför att en av sonen Pauls döttrar i Göteborg kände de flesta kvinnofängelserna i Sverige från insidan på 40- och 50-talet. Flertalet av hennes barn föddes inom fängelsemurar, några av hennes barnbarn är därför inte kända p g a sekretess. Jag har haft åtskilliga kontakter med flera av Christinas barnbarn och barnbarns barn och det är en speciell släkt med många konstnärsdrömmar. Kapitlet om Christina och hennes förfäder heter Christina utan guldkrage.

Michlar söder om Härna

Hittills har vi mest uppehållit oss i Härna eller norr därom. Nu går vi söderut i häradet och hittar Ingrid Michelsdotters dotter Brita i Bosgården i Varnum som gift sig med Nils Larsson. Sedan jag börjat forska om Michelsläkten upptäcker jag att Nils var barnbarns barn till Michel Persson i Björnsgårdens äldste bror Hans. Att Nils var handlare, som de flesta i släkten tycks vara, visste jag redan och han verkar vara en tämligen bångstyrig herre enligt domprotokollen. Familjens svartaste får är dock sonen Nils Gustav, som ständigt får nedsättande omdömen i kyrkböckerna, för ett kringflackande liv, mest på andra håll än i Varnum.

Före 1810 upprätthåller Nils Larsson under några år nämndemannasysslan i häradsrätten för bondeledaren Anders Danielsson i Gingri - trots att Gingri/Brämhults nämndeman inte kan utses av Varnum. Det tyder på att Danielfamiljen i Gingri har något förhållande till denna Michelgren i Varnum. Det understryks också av att Anders Danielssons syster Kajsa gifter sig med Andreas Andersson i Boarp i Varnum, nära släkting till Nils Larsson. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om släktskap kan beläggas mellan Danielska släkten och Michlarna.

Ingrid Persdotter från Boarp i Varnum är moster till Nils Larsson i Bosgården och gift i Sänningared i Fänneslunda. Jag hade lagt märke till att Ingrid Michelsdotter hade släkt i Sänningared och börjar nu utforska de övriga Michelgrenarna med härstamning i Dollebo. Det blir genast intressant för det visar sig att Örjan Hill har skrivit om familjen i Sänningared i serien "I dottrens bröd" i Borås Tidning i december 1987.

Ingrid Persdotter får endast 2 barn i sitt äktenskap med Jakob Olofsson, men sonen Johannes får desto fler, 10 stycken med Annika Jansdotter från Murum. Annika är för övrigt syster med Maria, gift med Peter Gunnarsson, son till Ingrid Michelsdotter i Härna. En av Johannes söner är Sven Johansson, han tycks vara en hetsig person och därtill religiös.

I trakten förekom predikosjuka på 1840-talet - möjligen kunde det vara hallucinationer framkallade av mjöldrygesvampen. Flera år på 1830- och 1840-talen var missväxtår och brödsäd kunde vara förgiftad av mjöldryga. Alltnog blev det bråk vid dessa predikomöten och vid flera tillfällen tog Sven i så häftigt, när han skulle köra iväg fridstörare, att han blev dömd till fängelse.

Sven gifte sig 1848 och flyttade till hustruns hemtorp i Prästås i Varnum och blev undantagsbrukare. Tiderna var dåliga, folket var fattigt och våren 1850 förövades en rad matstölder i Fänneslunda och Od. Det var en våg av stölder i trakten men länsman var gammal och trött och tycktes inte bry sig om saken. Fyra män från Varnum, däribland Sven Johansson som hade mist en rock, beslöt att ta saken i egna händer. De vandrar iväg för att uppsöka de misstänkta mattjuvarna.

Härefter följer en ohygglig misshandelshistoria, som inte skall återges, och misshandeln slutar med att en av de misstänkta avlider av skadorna. De fyra häktade varnumsborna rannsakades under 15 ting år 1852 och alla fyra döms till döden. De benådades av kungen men skulle avtjäna en månad i fängelse och sedan arbeta på fästning under återstoden av livet. Medan de satt i Vänersborg utbröt en koleraepidemi och tre av fångarna från Varnum dog, däribland Sven Johansson. Så hade då ytterligare en Michelättling mött sitt öde i Vänersborgsfängelset.

Men en Michel klarade sig i Vänersborg, för det fanns ytterligare en sådan i sällskapet, nämligen Magnus Långberg. Han brännmärktes i ansiktet och sattes i arbete på fästning. Omkring 1865 kom han tillbaks till Varnum och i den allmänna folkmeningen ansågs det vara han som var dråparen. Bygdens folk hämtade blod hos honom när deras barn fick engelska sjukan. Det ansågs att en mördares blod skulle bota sjukdomen. Magnus Långberg dog 1912, 87 år gammal och som minne av honom finns än i dag en ombyggd hällkista i Prästås som kallas Långbergs källare.

Magnus Långbergs far var Magnus Andersson Långberg, född 1790 i Vilanda i Fänneslunda. Långberg senior var gårdfarihandlare och hade varit resande för en handlare i Ulricehamn när han kom till Bosgården i Varnum och blev sin egen gårdfarihandlare vid sidan av jordbruket. Han hade mycket hetsigt humör, dömdes åtskilliga gånger för fylleri och slagsmål och trasslade in sig i olika olagligheter. Långbergs handelsresor ägde rum i Östergötland och därifrån blir han stämd av en handelsman i Linköping och krav ställdes om stora fordringar. En av Långbergs utsedda antagonister är Ås härads aktade länsman, som stäms med anklagelser om mutor. Rättegången kom aldrig att fullföljas då Långberg hastigt dog, endast 40 år gammal.

Magnus Långberg junior, den brännmärkte mördaren, börjar också tidigt sin bana som handelsdräng och företar med tiden egna handelsresor till Norge. Efter en tid som egen handlare gör han storkonkurs 1848. Han beskylls därefter för inblandning i ett jättestort postrån men frikänns i brist på bevis. Långberg seniors farfar kan vara Anders Michelsson, troligen var han från Varnum eller Södra Ving eller så är det Långberg seniors mor Kerstin Persdotter som har en koppling till Michlarna. Bakgrunden är än så länge inte utredd men det är fullt klart att det finns släktskap med Michlarna i Dollebo och därmed till ursprunget i Gingri. Detta är alltså fråga om ytterligare en Michelgren.

Släktskapen kan nämligen beläggas genom ett mål i tingsrätten. Ingrid Michelsdotter i Laggaregården hade en svägerska, Annica Nilsdotter. Hon var syster till Ingrids make Gunnar, och gifte sig något överårig med änkemannen Lars Andersson i Töve i Ving. Senare forskning har visat att denne Lars Andersson - hör och häpna - var bror till Busa-Jan. Gunnar Nilsson och hans svåger Lars Månsson stämmer bland andra Anders Persson i Töve Stommen för bristande skötsel av den då blinda gamla änkan Annica. Anders Persson är av konstaterad Michelsläkt och denne hävdar i tingsrätten att det finns fler som är underhållsskyldiga och nämner då bland flera Andreas Andersson i Vilanda i Fänneslunda.

Namnet Långbergs ursprung kan vara ensamgården Långaryd i Rångedala. Det finns nämligen en mystisk Håkan Michelsson med okänd koppling till Michlarna. Det finns en Håkan i Långaryd under första halvan av 1700-talet, men alltid utan angivet släktnamn i barnens dopnotiser. I Tärby finns skräddaren Petter Håkansson Långberg vars födelsedatum någorlunda stämmer med Håkans son Per samt ytterligare en bror till nämnde Petter. Återstår att utreda vilket sambanden är mellan de båda Långbergsnamnen och deras koppling till Håkan Michelsson. Utsikterna är goda att Petter Långberg är en Michel, för som i andra Michelfamiljer är huset fullt av ungar och samma överensstämmelse gäller Petters täta uppträdanden i tingsrätten för olika förseelser enligt Örjan Hills "Kanske folket är fattigt".

Därmed är några av Michelsläktens många grenar framlockade ur historiens dunkel och nämnda. Det finns ytterligare ett antal som jag arbetar med, till dem hör Nils Michelssons samt Per och Anders Perssons grenar i södra Ving. Brödernas syster Kerstin Persdotter är återfunnen i Gingri. Antagligen finns ännu fler oupptäckta grenar än så länge.

Atter - tidernas bygdeoriginal i Härna

När jag samlade material till Handlarna från Härna om socknens mest kända original genom tiderna, då dyker plötsligt och oväntat en Michelättling från Ving upp. Den märklige Atter bodde med sin syster och mor i Olofsgården i Sassarp när en friare till systern dyker upp. Friaren heter Nils Persson och tillhör en barnkull på 14 syskon i Övrabo i Ving och är ättling till Michel Nilsson i Dollebo. Nils är betydligt yngre än den tilltänkta bruden, men Michlarna är näriga och jordhungern har sitt pris.

Nils köper redskap och flyttar in som dräng hos sin blivande i Sassarp. Han är inte direkt missnöjd i sitt proväktenskap men svärmodern blir problemet. Så Nils åker ut och det blir stämning och motstämning. Senare gifter sig Nils med en jämnårig och när amerikafebern bryter ut är Nils och hans familj bland de första i häradet som ger sig av till landet i väster.

Forskningsresumé

Notisen om friaren i Olofsgården togs med som ett exempel på hur Michlar dyker upp när man minst anar det. Och som exempel på deras opportunism och expansiva läggning. Från stamorten Gingri sprider de sig till ständigt nya bostadsorter i Ås härad och antagligen också i Vedens. Och det är inte bara Nils från Övrabo som är med i den första flyttvågen till Amerika.

Michlarnas vana att döpa någon son i familjen till Michel har underlättat att finna de första familjerna på 1600-talet. I den fortsatta forskningen återstår att finna kopplingar mellan andra upptäckta Michelfamiljer och deras eventuella släktingar i Gingri, Varnum och socknarna däromkring. I Fristad finns Michelfamiljer i Lunnagården och Längjum. En dotter i Lunnagården döps till det ytterst ovanliga namnet Salome samtidigt som ett flickebarn får samma namn hos en Michelfamilj i Molla socken, dessa kan inte annat än vara släkt med varandra. återstår att utröna om dessa familjer har någon släktskap med Michlarna i Äspered i Gingri socken.

Skulle det gå att finna fler familjer i de båda första generationerna efter Gisle Michelsson, den förste kände Micheln, då kommer släkten att svälla till enorm storlek i nutid. I släktforskarkretsar skulle den kunna bli av rekordstorlek, kanske 40 - 60 000 medlemmar. Detta är dock inte det primära målet med forskningen om Michlarna. Jag bedömer släkten som något märklig och lite exceptionell i de 5 - 8 första generationerna och antar att ett stort antal av släktens personer är ofta återkommande i domprotokoll och sockenstämmor. Sannolikt tillhörde Michlarna den kategori av bönder som gärna sysslade med handel och det gör det extra intressant eftersom gårdfarihandelns historia egentligen är dåligt utforskad.

Jag ämnar därför skapa ett namnregister över samtliga Michlar och därefter gå igenom alla tillgängliga dom- och kyrkoprotokoll för att kunna dokumentera deras göranden och låtanden. Detta borde vara av stort värde för många att Sjuhäradsbygdens släktforskare, då genom den stora utbredningen av Michelsläkten i socknarna mellan Borås och Ulricehamn, kanske upp till var tionde släktforskare kommer att upptäcka att man har någon av sina rötter bland Michelfolket.

Jag har f n inte tid att kartlägga släktens medlemmar längre fram i tiden än till 1820 i de olika socknarna, och skulle därför uppskatta att forskare ger sig till känna, som känner på sig att de har släktmaterial, som kan stämma in på någon Michelgren, både före och efter 1820.

Boken Handlarna från Härna är på 420 sidor och kostar 290 kr. Den kan rekvireras från undertecknad liksom bokens personregister och Sassarpsläktens släkttavla som finns i en särskild pärm för 95 kr. Persongalleriet i boken är omfattande och registret är därför sammankopplat med släkttavlan för att höja läsvärdet. Handlarna från Härna handlar inte primärt om Michelssläkten utan är en socken- och släktkröna om Härna och dess största släkt, Sassarpssläkten.

Tore Österhag

Torsvi Nygården

745 99 Enköping

0171-83094

0171-83141

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING

Källor till ovanstående artikel är angivna i löpande text. För övriga källor i min forskning hänvisas till omfattande källhänvisningar i Handlarna från Härna

Västgötarötter ges ut av / is published by

© Västgöta Genealogiska Förening

Redaktör / Editor
Inger Tilstam